Funderingar om Livet

 

 

  Världen, som bara finns om vi är medvetna, måste, därför, vara en aspekt av själva medvetandet.

Oavsett hur många problem vi har, och hur stora vi upplever dem, går det inte att undgå det faktum att alla problem är av tankens natur och därför existerar inom oss. Det är också ett faktum att problemen försvinner varje natt när vi går in i den djupa sömnen, då tankar är frånvarande och hjärnan vilar och återhämtar sig.      Problemen hålls endast vid liv eftersom de tros vara verkliga. När det inses, på djupet, att tankar är overkliga, upplöses problemen omedelbart. På samma sätt som sagotrollen försvinner när de blir belysta, försvinner tanketrollen när de blir belysta med förståelsens fackla.  

 

 

 

Fånga dagen?! Fånga istället medvetandet och fånga evigheten.  

  Där på en bänk Har en gammal solstråle just somnat in Vinden smeker hans kind Som ingen har rört vid På länge Länge Gamla älskade barn Vad drömde din mamma om när du blev till Gamla älskade barn Gamla älskade barn Vilken dag upphör ett barn med att vara barn Vilken dag slutar barnens vän att vara vän Vilken dag mister en människa barnets rätt Till trygghet och tröst och förlåt Vilken dag Betraktas man plötsligt som vuxen och stor och får själv Ta hand om sin gråt Där på en bänk Har en försupen solstråle just somnat in Vinden smeker hans kind Som ingen har rört vid På länge Länge Gamla älskade barn Vad drömde din mamma om när du blev till Gamla älskade barn Gamla älskade barn Vilken dag upphör ett barn att vara barn Vilken dag slutar barnens vän att vara vän Vilken dag mister en människa barnets rätt Till trygghet och tröst Och till förlåt Vilken dag betraktas man plötsligt som vuxen Och stor Och får själv ta hand om sin gråt Gamla älskade barn Vad drömde din mamma om när du blev ...

Vi lever i ett moln av idéer om hur vi tror saker och ting är, eller i föreställningar om hur saker borde vara enligt våra egna principer. Vi önskar oss ofta bort från våra liv och tycker att livet borde ha gestaltats annorlunda. Och ständigt bygger vi fantasier om vårt egos fantastiskhet. Det molnet måste bort innan solen kan lysa obehindrat.        Allt som är beror på allt som varit och skett tidigare. Alla "saker" samverkar med övriga universum i en harmoni utan slut. Se enheten i allt som är och orden förlorar sin makt. I förståelsen om alla tings samverkan upplöses ordens inbillade verklighet, men förblir ändå som användbara verktyg i världen.      Att se enhet är att se tomhet. Livet blir enklare och behagligare när vi ger upp brottningsmatchen med tankarna. Det enda sättet vi kan vinna matchen på är att ge upp den.

Hos den vanliga människan ligger "jag-som-någon-särskild" till grund för allt hon gör och tänker. Hos den vise är det jaget frånvarande. Den vise förblir som "jag-ensam", en icke-person, jag-som-jag och ingen särskild eftersom hon vet att tankar är sagor för världslivet.        Denna skillnad i den löpande förnimmelseprocessen går att urskilja men är mycket subtil. Den vanliga människan kan inte se skillnaden. Hon kommunicerar i det för sinnena grova urskiljningsbara, i idéskapandet; den vanliga människan lever i ett moln av idéer av ånger och lustar och förväntan. Allt det döljer det subtila kännetecknandet -- friheten från "jag" i allt som är -- som är de visas hemlighet.        Fri från "jag" är det en annan kraft som styr kroppen och således alla människokroppar. Det är samma kraft som får trädens kronor att svaja, fåglarna att sjunga, havet att slunga sina vågor mot stranden, solsystemen att rotera sina klot, de svarta...

  När molnen flög och skogen ännu var ung Och sommarvindar svepte över jorden När den mogna säden vajade i en evighetssekund Det var då som barnen lekte nära floden Det var då som alla skrattade på en dammig väg Och maskrosfröna blåste över ängen Och unga flickor dansade Med blommor i sitt hår Det var då som allting varade så länge Barn kan aldrig sitta stilla vid en strand Det brusar så underligt från floden Barn måste färdas till ett kallare land Där snöstormen dånar genom skogen Och sen när alla män drog ut I krig en regnig dag Och lämnade flickor kvar på stranden Och förtroendet i ögat som finns hos alla barn Försvann som en pinnteckning i sanden Barn kan aldrig sitta stilla vid en strand Det brusar så underligt från floden Barn måste färdas till ett kallare land Där snöstormen dånar genom skogen Jag går den tomma vägen Där sprang vi alla barn Det är svårt att riktigt veta vad som hänt Det ringer i mitt öra Av röster från igår En ljusglimt genom dörrar på glänt

Ljus synliggör saker och det är föremålen i världen vi lägger märke till. Få beaktar själva ljuset , trots att det är ljus som exponerar och ger liv och näring till allt.      Det skulle även ge oss mer näring om vi kunde ta med det i våra liv det vi inte alltid ser, det som ofta undgår oss men som ändå är grunden för vår existens -- medvetandet . Medvetandet är osynligt, tyst och tomt, men det är all skapelses förutsättning.  

En som erhållit insikt om sinnevärldens verkliga beskaffenhet fortsätter med livet som det var innan denna vetskap infann sig. Ingenting har förändrats. Hjärnan fortsätter med att skapa ord och former och koncept kring dem men nu vet hon att de inte är verkliga, att ord och objekt som berör livet är drömlika och att hela världen finns inom henne själv. Hon är med andra ord fri från världens statiska fängelse och hon ser på livets händelser som om hon bevittnade en pjäs. Hon spelar med i pjäsen, i livsfarsen, eftersom hjärnan fortfarande är aktiv men på djupet är hon oberörd, obekymrad och stillsamt fridfull. Innerst inne vet hon att allt är Ett, att allt annat än Jag är övergående tankefluktuationer.  

Den som slutat drömma sig själv bort från här och nu, som inte gräver ner sig i saker som hänt eller projicerar in i en framtid är den sant lyckosamma. Hennes rikedomar är mer värda än världens alla samlade rikedomar tillsammans.      De som enbart är rika i det yttre ... om deras rikedomar försvinner så äger det inget, och de är heller inget eftersom deras egenvärde ligger i vad de äger. Det är i alla fall vad de tror. Medan hon som har rikedomarna i sitt inre aldrig behöver oroa sig över hur omständigheterna faller sig, att hennes yttre "ägodelar" ska försvinna. Om det sker är hon ändå tillfreds med livet. Det beror på att hennes livsglädje strömmar ur hennes fria hjärta och inte ur sakers förhållanden.      Även om hon är mer än full fylls hon ständigt tiden av det fria livets överflöd. Hon lever ett sant liv och har blivit ett föredöme för andra att inspireras av. Det världsliga livets rikedomar låter hon komma och sedan gå, efter...

Den vise är medveten om det oerhörda i att få delta i skapelsen. Hon lever det enda naturliga. Men ingen ser henne, eftersom alla lever det onaturliga.     Insikten om vad som är verkligt kontra overkligt går att erhålla i djup introspektion. Och den insikten avslöjar Tomheten som det enda existerande elementet inom allt som är ... eller rättare sagt: inom allt det som inte är (permanent) men som ”tycks” vara.  

Kunskap är ett bedrägligt ord. Eftersom det inte finns någon kunskap. Vad kunskap egentligen är, är lärande från andra människors påfund. Kunskaper är således enbart fantasier.      I den mån som kunskap är synonymt med inbillningskraft finns det i den fenomenologiska sinnevärlden ingen (absolut) kunskap överhuvudtaget eftersom den världen är i ständig förändring: alla händelser har eoner av händelser som underliggande orsak för sin tillkomst.      När ord genomskådas som just ord tynar de bort och skapar ett slags tomhet, en sorts tystnad i vårt inre. Och i detta tomrum som tidigare var fyllt av ord, koncept, men som tömts av insikten om ordens missvisande egenskaper kan vi istället loda verklighetens djup och betänka: Vad är det i oss som aldrig har förändrats?      Här anländer vi, och förblir, och vänder samtidigt ryggen åt tankarnas världar och upplever då någonting som är verkligare än sinnets fantasier, någo...

Livet fortsätter som vanligt för den som insett vem han verkligen är, med skillnaden att han inte längre spinner vidare på tankeverksamheten på samma sätt som tidigare. Förståelsen är: att händelser som sker sker genom ett otal händelser som tidevarven överlämnat oss, och han vet att det inte är möjligt att skära ut en orsak ur tidsskedet och säga: "Såhär är det!" Lika omöjligt är det för honom att klä objekten som ändras med tiden i namn. Manifestationens objekt och namn finns fortfarande efter insikten men deras verklighet är inte längre absolut, den är drömlik.      Den vises tankeverksamhet är stillad och han förblir enkel, sig själv, har inte längre behov att klä sig i olika roller, inga prestationskrav att leva upp till. Om världen tillkännages hans oerhörda upptäckt eller inte spelar ingen roll för honom; hans liv fortsätter som innan med skillnaden att friden är tillgänglig. Förvirringen att inte veta vad som är vad eller vem som är vem, är borta...

Vi förbiser oss själva som Det när vi fäster vår uppmärksamhet i de (förmodat beständiga) objekt hjärnan formar från informationen sinnena tar in. Attraktionen till objekt och händelser har tagit över vårt intresse och lullat in oss i en inbillad värld av individer och föremål. Den sortens värld är helt och hållet vår egen föreställningsvärld.      I realiteten är det så att Jag, som medvetande, figurerar som alla (fast egentligen en och samma då) individer och föremål eftersom Jag är allt som är, överallt. Då, nu och sen. Detta går att se om vi undanröjer namnen på objekten och ser dem, inte som absoluta, men obeständiga över tid.  

De visa ser på omvärlden utan att förlora sig i den, eftersom de vet att världen i grunden är innehållslös. Det skenbara innehållet utgörs av inget annat än ord; orden ger världen ett fiktivt innehåll. Likväl kan de visa i sina liv fortfarande använda ord men de gör det i vetskap att orden är subjektiva inbillningar och att inget egentligen kan eller behöver benämnas. Det är bara i relation till drömlivet som ord behövs: i levnadssättet som ett "jag" i ett samhälle ihop med andra "jag".      De visa vet att koncept kan skapa oändligt invecklade strukturer och att förbli tom är att förbli evig. Därför tomheten, om vi välkomnar den och inte flyr från den in i aktiviteter, kommer att uppenbara evigheten för oss. Varför? För att vi ger den utrymme att visa sig. Det går inte att förklara hur det sker.      Evigheten har blottlagts för de visa, därför kan de inte längre identifiera sig med / som materia. Under sin tid på jorden förkroppslig...

Den så ofta uppkomna frustrationen hos sökaren över att ovälkomna tankar uppstår är lika mycket tankar som tankarna som frustrerar: frustrationen och det som frustrerar är av samma substans. Även den frustrerade är en tanke.      Någon blir arg över någonting, subjektet som är arg över någonting objektivt är inte på något sätt olik detta objektiva någonting. De är båda av tankens natur. Syftet med denna subjekt-objekt-process är att upprätthålla tankeverksamheten så att inte den fruktansvärda tomheten får fäste. Vems syfte? Tankeverksamhetens; sinnet som det förespeglade enda verkliga har snurrat i miljoner år och vill fortsätta göra det. Vi behöver bromsa dess hjulverk för att se att det finns någonting finare mer aktningsvärt än tankarnas virrvarr.      Så inte bara frustrationen men också den frustrerade förvirrade sökaren är tankar lika mycket som övriga tankar, men det är tankar som inbillas vara subjektiva gentemot övriga förmo...

För den andligt uppvaknade är samtalen som indikerar det som är bortom jordevandringen samtalsämnet som aldrig sinar. Medan samtal där ord vävs ihop till koncept som sedan vecklas in och ut i varandra och som uteslutande berör världsligheter är samtal som snabbt tråkar ut.      De flesta ser andliga samtal som galenskap. Det tycks för dem som att andliga sökare famlar i mörker och jagar hägringar, att de slösar bort sina liv. Ord som pekar till det som är bortom sinnevärldarna tycks meningslösa. För dem är en vägg rest mellan det efemära och det eviga. Under sina liv tvingas de kämpa mot den nalkande döden som ska svepa bort allt för dem.      De visa har redan dött, därför finns ingen död för dem. De har redan lämnat allt de äger, men nyttjar det likväl. Vad annat kan de göra än att fortsätta med sina liv?      Den ärligt hängivne anar det som är bortom (eller före sinnenas information) och söker det i visdomsskri...

Den monotona tankekarusellen snurrar på för folk i allmänhet. År ut och år in, samma visor, samma berättelser med lite förfiningar här och där.      Men några har i en stund av nåd erfarit en annan tillvaro fri från tankens förhäxande fabler: ett ögonblick av mystik har smugit sig in och förvandlat tillvaron till något oförklarligt gåtfullt: De har stigit ur tiden och förlorat orden.      I stunder av vånda och lidande (som kommer eftersom det är på väg att lämna henne) borde hon påminna sig om att en på miljonen förnimmer en sådan upplevelse. Tacksamhet över att få bekantskap med denna hemliga kunskap kommer med tiden att bli en del av hennes vardag.  

Som ingen ingenstans framlevs våra liv, men vi inbillar oss att vi är någon någonstans.     Föreställ dig att alla tankar din hjärna producerat till dags datum och framåt, till dess ditt liv upphör, inte tänktes av dig utan genererades som en del av skapelseprocessen genom otaliga händelser hela universum medverkat till. Försök sedan känna ånger för handlingar "du" gjort, eller prestige för det "du" presterat, eller oro inför kommande situationer i "ditt" liv. Försök synda. Försök inte förlåta. Det är omöjligt ... eftersom: "du", som sådan (och därför även "dom andra") aldrig fanns.      En som godtar detta synsätt genomlever sitt liv förhållandevis bekväm med på vilket sätt livet gestaltats. En som inte godtar det genomlider istället livet och söker ständigt annat. Det är verkligen en fråga om himmel eller helvete.  

Under ett ögonblick av extas skickas en sädescell in i kvinnans vagina till en väntande äggcell. Cellerna förenas, smälter ihop och en befruktning äger rum. Efter några dagar skapas ett embryo. Embryot växer till i kvinnans livmoder och efter 40 veckor förlöses det i form av en bebis.      Hela denna process, denna uppkomst ur ingenting av (det som kallas) kropp, parallellt med (det som kallas) universum, är helt och hållet oförklarlig, oförståelig, onåbar för intellektet. Naturlig och onaturlig på samma gång. Dunkel, gåtfull, ofattbar ... men ändå så självklar.      Ur ingenting kom allting. Från en evig absolut tillvaro kom tillfällighetens förtäckta föränderlighet. Skapelseförloppet sprunget ur ingenting är sällan begrundat. Än mer sällan förstått.      Exceptionellt ovanligt är: Insikt bortom materiens ramar vilket leder till levd mystik där tankar insetts vara inget annat än fantasier: mekaniska drev som hakar...

Ingen skapar tankar. Tankar uppkommer automatiskt i medvetandet: de är självautomatiserande.      Tankar är verktyg livet använder för att känneteckna olika (men osynligt sammanvävda och därför egentligen inte olika) objekt. Tankar är skapelse, skapelse är tankar. De existerar inom en subtil närvaro –- jag-ensam –- som är oberoende av skapelser men möjliggör dem. Denna närvaro är grunden för allt: förutsättningen för allt som var, är och som ska komma.      Att ”stå bredvid” tankarna är livets största konstform.  

Livsglädjen vi söker i livet och som vi finner när vi uppnår något vi önskar är inte den sanna livsglädjen. Den har begär som underlag, är ostabil och kortvarig och beror på saker vi inte har kontroll över. Den är falsk, tillfällig, en temporär kick, ett vågskvalp på otillfredsställelsens hav. Den kommer och den går och gör oss till slavar under omständigheterna. Ett bättre ord för den vore "lustkänsla".      Tron på att hållbar glädje nås genom att sätta upp mål och sträva efter att infria dem är ett stort misstag. Vår livsglädje beror inte på uppnådda mål. Den beror enbart på insikten om vilka vi egentligen är.      Sann livsglädje är, därför, att förbli i den ursprungliga Tomheten och se manifestationerna passera. Tomheten är det eviga grundunderlaget för alla lustar att uppstå och försvinna inom och är mer fördelaktigt i vår jakt på tillfredsställelse i livet än lustar eftersom inga världsliga lustar överträffar vetskapen om det e...

  Livet är för de flesta en enda lång upptagenhet med sinnets presentationer, en konstant inre dialog, ett oupphörligt rabblande av koncept som far hit och dit, som byggs på, stöps om, finslipas, förnyas, tros verkliga -- i försök att undfly det uppenbara, det själv-klara: Vår verklighet som väntas vid total frånvaro av betitlade objekt.     Avsaknaden av inbillad overklighet är: närvaron av konkret verklighet.     De som tror att allt slutar med döden har inte gått på djupet av vad det är som gör dem medvetna. Då hade de vetat, att döden, är en myt.    

H ur genuin är  människans fria vilja  när den är beroende av ett oändligt antal faktorer hela universum samverkat till?  Vid  första  anblick  ser den fri ut, men vid närmare granskning är den allt annat än fri.  

Översättning ur "Pointers From Nisargadatta Maharaj"     21. Medvetandets Upphov   Han var nervös och orolig. Han var till synes mycket otålig och hans rörelser var spända. Det här var en medelålders europé, lång och fysiskt vältränad. Det var hans första besök hos Maharaj. Med sin rastlöshet drog han allas uppmärksamhet till sig.      När Maharaj såg på honom började plötsligt tårar välla upp i hans ögon. En medlidsam blick från Maharaj tycktes samla honom en aning och han gav i några få ord lite information om sig själv. Han sa att han under de senaste tjugo åren hade studerat Vedanta men att hans sökande efter sanning inte hade lett någonvart. Han var djupt förtvivlad och desillusionerad och kunde inte längre fortsätta det frustrerande sökandet. En strimma hopp hade visat sig då han läst Maharajs bok I Am That  och han förstod att Maharaj hade funnit svaret. Genast hade han samlat ihop pengarna som behövdes för resan till Indien oc...

Översättning ur "Pointers From Nisargadatta Maharaj" 10. Föreställningar i Föreställningen Vad ämnet under en session än kan tänkas vara, tycks Maharaj se till att katekesen alltid följer huvudinnehållets linje. Och när någon ställer en irrelevant fråga ser Maharaj till att försiktigt men bestämt skjuta den åt sidan och föra diskussionen tillbaka till det ursprungliga temat.      Men ibland måste Maharaj lämna rummet en kort stund för något ärende. Just under en sådan stund började en man att tala om en politiker som hade figurerat i pressen samma morgon. Han sa att han kände politikern personligen och att denne var en inbilsk översittare. En annan svarade omedelbart med att säga att politikern var en fantastisk person och att det var en ärekränkning att tala illa om honom. En dispyt mellan de båda höll på att formas när Maharaj återvände och de genast blev tysta.      Maharaj märkte den plötsliga tystnaden och frågade vad som pågick. ...

 

 

En viktig sak att förstå är denna: Vi skulle inte kunna förnimma ett kommande och försvinnande av en manifestation om vi inte befann oss utanför / bortom / innan den. Det måste finnas en beständig närvaro som förnimmer en obeständig manifestation. Och det kan tyckas som att manifestation en är fast och beständig , med olika objekt, men det är en optisk illusion skapad av hjärnan. Det vi kallar universum är en ständig föränderlighet där själva förändringen är vad tiden är.      Att veta att det är Den Ende som är allt och att vi därför då också måste vara Den End e som är allt (alltså inte bara en del av allt), och leva (i) den vetskapen, gör hela skillnaden om vi ska gå igenom livet i vånda och elände eller leva förhållandevis bekymmersfria och tillfreds med omständigheterna livet format, formar, åt oss.  

Skälet till att vi inte vill avsäga oss egot även när vi erfarit verkligheten utan det, är, att vi då också måste ge upp njutningarna som kommer ihop med egot. Dessutom innebär ett liv utan en skapare-utförare-verkställare att vi måste ge upp tron på att vi kan påverka vårt öde - - livets alla händelser för det kroppsväsen vi tror att vi är - - och det är smärtsamt för det inbillade egot eftersom strävan efter njutning är dess själva existensberättigande.      Problemet för egot är att med sinnesnjutningarna kommer även smärta i formen av uteblivna njutningar; smärta och njutning är oskiljaktiga, sammanvävda. Avsaknaden håller igång egots strävan efter mer njutning, och följaktligen egots egna existens.      Verklighetens frid är inte njutning eller ens extas. Den är bara en enkel obeskrivlig naturlighet där namnen på manifestationens objekt avlägsnats eftersom objekten ses ur ett evighetsperspektiv i vilken de kontinuerligt ändrar f...

Det tillhör människans (o)vana att slaviskt följa sitt förstånd såväl som sitt oförstånd (det är inte särskilt stor skillnad mellan de två). Från morgon till kväll maler tankarna på med oss som begeistrade, förhäxade följeslagare.        Manifestationens former och orden vi gett formerna och koncepten vi byggt runt dem har hypnotiserat oss, fått oss att tro att det våra sinnen tar in och som vår hjärna gör en fattbar bild av och benämner är det enda verkliga.        Vi behöver en paus från allt det. Vi behöver en stunds vila efter år av kamp och slit. Att ständigt se in i ett kaos av tankar är uttröttande och saknar reell mening. Tankarna lurar oss med att ge sig själva mening!        En av de största gåvorna livet kan ge är när vi börjar tröttna på tankarna som gör vår omvärld. Att bli utless på omvärlden innebär stora möjligheter för inre upptäckter eftersom vi slutar föda våra trosläror om det ...

  Det världsligt oerhörda är det naturligt himmelska  

  För en som lever sitt verkliga jag har sökandet efter självbekräftelse upphört. Denna typ av bekräftelse pågår ständigt i alla människor men är så vanlig att hon inte är medveten om det; den har blivit en central del av hennes hela tankeverksamhet.        Att söka bekräftelse från källor utanför henne själv visar på att hon tappat kontakten med sitt verkliga jag som inte behöver någon som helst bekräftelse.

De flesta ser bara sina sinnesprogram. Vart än sinnena landar startar ett nytt program som styr och skapar deras värld och leder dem in i dunkel misär. Denna sinnevärld är den enda de känner till, de är omedvetna om dens ombytlighet och instabilitet.      Den vise har inte blicken i huvudsak surrad till sinnena utan även i det som möjliggör programmen ... det finns ett substrat -- jag-som-jag-och-enbart-som-jag -- som den vise har upptäckt. Detta substrat, detta ur-underlag är oföränderligt och evigt och innehar en gränslös lycka som är vår natur; det är lyckan allt liv söker i jakten på tillfredsställelse i livet. Men att söka lyckan därute (i tankarna) är meningslöst när den är härinne (i jag-som-jag).       Program uppstår även för den vise men inte i lika hög omfattning. I och med att han känner deras overklighet förlorar han sig inte i dem när de visar sig. Han är en fri människa, andra är bundna till sina tankar. Livskvali...

 Våra liv är förverkligandet av drömmarna våra hjärnor producerar. Samma drömliv som dröms i vår drömsömn under natten dröms även på dagen då vi är "vakna". Under båda tillstånden drömmer vi att det är den verkliga världen vi ser och som vi agerar inom.      Vi går in i rollerna vi drömmer under vår sömn på natten, vi gör detsamma på dagen fast då i våra dagdrömmar. Det är samma sinne som drömmer men till synes olika världar. Under båda tillstånden spelas det upp scener som drömmaren uppgår i. Där antas karaktären "jag som en kropp i en värld" som sedan drillas efter omständigheternas förlopp.      Eftersom vi (imaginärt) gått bort från vår enhet med skapelsen är vi ständigt på jakt efter den eviga tillfredsställelse och beständiga glädje denna enhet innebar och som vi vagt anar att vi förlorat. Men enhetens nektar kommer alltid att undslippa oss i dessa drömvärldar eftersom drömvärldarna är splittring: Enheten har kluvits (igen ...