Föreställningar i Föreställningen
Översättning ur "Pointers From Nisargadatta Maharaj"
10. Föreställningar i Föreställningen
Vad
ämnet under en session än kan tänkas vara, tycks Maharaj se till att
katekesen alltid följer huvudinnehållets linje. Och när någon ställer en
irrelevant fråga ser Maharaj till att försiktigt men bestämt skjuta den
åt sidan och föra diskussionen tillbaka till det ursprungliga temat.
Men ibland måste Maharaj lämna rummet en kort stund för något ärende.
Just under en sådan stund började en man att tala om en politiker som
hade figurerat i pressen samma morgon. Han sa att han kände politikern
personligen och att denne var en inbilsk översittare. En annan svarade
omedelbart med att säga att politikern var en fantastisk person och att
det var en ärekränkning att tala illa om honom. En dispyt mellan de båda
höll på att formas när Maharaj återvände och de genast blev tysta.
Maharaj märkte den plötsliga tystnaden och frågade vad som pågick. När
han fick reda på de motstridiga åsikterna blev han mycket road. Han satt
stilla en liten stund och började sen tala. Varför denna skillnad
mellan de två åsikterna? frågade han. Jo, eftersom åsikterna formades
utifrån individuella betraktelser och inte genom odelat iakttagande.
Samma bilder av samma person uppkom i betraktarnas föreställningar, båda
var helt och hållet deras egna mentala skapelser och i grunden
orelaterade till objektet dvs. personen som ansågs vara dessa bilder.
Skapelsen av sådana bilder, säger Maharaj, beror på det dualistiska
särskiljandet – ”jag” och ”andra”. Det är detta som kan kallas för att
leva i synd; denna itudelning – ”jag själv” och den ”andre” – är bundenhet.
Och om det finns någon befrielse överhuvudtaget (i själva verket finns
det ingen individ som är bunden), är det befrielse från idén om ett
”jag” och den ”andre”.
Vad som är nödvändigt, sa Maharaj, är att
sluta med att tillverka förhastade påhittade bedömningar från objektiva
föreställningar och istället vända uppmärksamheten tillbaka till den
subjektiva källan. Han bad oss att ”kasta om” vår uppmärksamhet till
barnstadiet, t.o.m. till vad vi var innan denna komplexa
kropps-sinne-maskin föddes, så att vi upphör med att hela tiden
tillverka idéer om andra och bli involverade i betydelselösa mentala
bilder.
I detta skede sa en besökare: ”Maharaj, jag kan klart
och tydligt se vad du menar. Men hur kan man undkomma denna oupphörliga
ström av idétillverkning vilket tycks vara det medvetna livets själva
stomme?” Maharaj fäste blicken på frågeställaren och nästan innan
översättningen till Marathi hade slutförts sa han: ”Struntprat! Du kan
inte ha förstått vad jag menade överhuvudtaget, om du hade det skulle
inte din fråga ha uppstått.”
Han fortsatte sedan med att
förklara objektiveringens process. Oavsett vad dina sinnen förnimmer,
och ditt förstånd tolkar, är det ett framträdande i medvetandet,
förlängt i tid och rum, och objektiverat i en värld som det förnumna
objektet (dvs. du) anser vara separat från denne själv. Och häri ligger
hela missuppfattningen: i den här processen är inte förnimmandet
fullständigt. Vad som krävs är att ha ett helt seende, inte ett
seende med det individuella sinnet som är ett splittrat sinne, utan ett
seende inifrån; seende ifrån källan – där man inte ser utifrån det
manifesterade universumet utan från källan till allt seende. Då, och
först då, kommer det att bli odelat iakttagande och korrekt seende och
förståelse.
Maharaj avslutade med att säga att det han hade sagt
var mycket viktigt och behövde begrundas (Manana) och mediteras över.
Inte enbart diskuteras.
•••
