Funderingar om Livet

 

 

  Världen, som bara finns om vi är medvetna, måste, därför, vara en aspekt av själva medvetandet.

Oavsett hur många problem vi har, och hur stora vi upplever dem, går det inte att undgå det faktum att alla problem är av tankens natur och därför existerar inom oss. Det är också ett faktum att problemen försvinner varje natt när vi går in i den djupa sömnen, då tankar är frånvarande och hjärnan vilar och återhämtar sig.      Problemen hålls endast vid liv eftersom de tros vara verkliga. När det inses, på djupet, att tankar är overkliga, upplöses problemen omedelbart. På samma sätt som sagotrollen försvinner när de blir belysta, försvinner tanketrollen när de blir belysta med förståelsens fackla.  

 

 

 

Fånga dagen?! Fånga istället medvetandet och fånga evigheten.  

  Där på en bänk Har en gammal solstråle just somnat in Vinden smeker hans kind Som ingen har rört vid På länge Länge Gamla älskade barn Vad drömde din mamma om när du blev till Gamla älskade barn Gamla älskade barn Vilken dag upphör ett barn med att vara barn Vilken dag slutar barnens vän att vara vän Vilken dag mister en människa barnets rätt Till trygghet och tröst och förlåt Vilken dag Betraktas man plötsligt som vuxen och stor och får själv Ta hand om sin gråt Där på en bänk Har en försupen solstråle just somnat in Vinden smeker hans kind Som ingen har rört vid På länge Länge Gamla älskade barn Vad drömde din mamma om när du blev till Gamla älskade barn Gamla älskade barn Vilken dag upphör ett barn att vara barn Vilken dag slutar barnens vän att vara vän Vilken dag mister en människa barnets rätt Till trygghet och tröst Och till förlåt Vilken dag betraktas man plötsligt som vuxen Och stor Och får själv ta hand om sin gråt Gamla älskade barn Vad drömde din mamma om när du blev ...

Vi lever i ett moln av idéer om hur vi tror saker och ting är, eller i föreställningar om hur saker borde vara enligt våra egna principer. Vi önskar oss ofta bort från våra liv och tycker att livet borde ha gestaltats annorlunda. Och ständigt bygger vi fantasier om vårt egos fantastiskhet. Det molnet måste bort innan solen kan lysa obehindrat.        Allt som är beror på allt som varit och skett tidigare. Alla "saker" samverkar med övriga universum i en harmoni utan slut. Se enheten i allt som är och orden förlorar sin makt. I förståelsen om alla tings samverkan upplöses ordens inbillade verklighet, men förblir ändå som användbara verktyg i världen.      Att se enhet är att se tomhet. Livet blir enklare och behagligare när vi ger upp brottningsmatchen med tankarna. Det enda sättet vi kan vinna matchen på är att ge upp den.

Hos den vanliga människan ligger "jag-som-någon-särskild" till grund för allt hon gör och tänker. Hos den vise är det jaget frånvarande. Den vise förblir som "jag-ensam", en icke-person, jag-som-jag och ingen särskild eftersom hon vet att tankar är sagor för världslivet.        Denna skillnad i den löpande förnimmelseprocessen går att urskilja men är mycket subtil. Den vanliga människan kan inte se skillnaden. Hon kommunicerar i det för sinnena grova urskiljningsbara, i idéskapandet; den vanliga människan lever i ett moln av idéer av ånger och lustar och förväntan. Allt det döljer det subtila kännetecknandet -- friheten från "jag" i allt som är -- som är de visas hemlighet.        Fri från "jag" är det en annan kraft som styr kroppen och således alla människokroppar. Det är samma kraft som får trädens kronor att svaja, fåglarna att sjunga, havet att slunga sina vågor mot stranden, solsystemen att rotera sina klot, de svarta...

  När molnen flög och skogen ännu var ung Och sommarvindar svepte över jorden När den mogna säden vajade i en evighetssekund Det var då som barnen lekte nära floden Det var då som alla skrattade på en dammig väg Och maskrosfröna blåste över ängen Och unga flickor dansade Med blommor i sitt hår Det var då som allting varade så länge Barn kan aldrig sitta stilla vid en strand Det brusar så underligt från floden Barn måste färdas till ett kallare land Där snöstormen dånar genom skogen Och sen när alla män drog ut I krig en regnig dag Och lämnade flickor kvar på stranden Och förtroendet i ögat som finns hos alla barn Försvann som en pinnteckning i sanden Barn kan aldrig sitta stilla vid en strand Det brusar så underligt från floden Barn måste färdas till ett kallare land Där snöstormen dånar genom skogen Jag går den tomma vägen Där sprang vi alla barn Det är svårt att riktigt veta vad som hänt Det ringer i mitt öra Av röster från igår En ljusglimt genom dörrar på glänt

Ljus synliggör saker och det är föremålen i världen vi lägger märke till. Få beaktar själva ljuset , trots att det är ljus som exponerar och ger liv och näring till allt.      Det skulle även ge oss mer näring om vi kunde ta med det i våra liv det vi inte alltid ser, det som ofta undgår oss men som ändå är grunden för vår existens -- medvetandet . Medvetandet är osynligt, tyst och tomt, men det är all skapelses förutsättning.  

En som erhållit insikt om sinnevärldens verkliga beskaffenhet fortsätter med livet som det var innan denna vetskap infann sig. Ingenting har förändrats. Hjärnan fortsätter med att skapa ord och former och koncept kring dem men nu vet hon att de inte är verkliga, att ord och objekt som berör livet är drömlika och att hela världen finns inom henne själv. Hon är med andra ord fri från världens statiska fängelse och hon ser på livets händelser som om hon bevittnade en pjäs. Hon spelar med i pjäsen, i livsfarsen, eftersom hjärnan fortfarande är aktiv men på djupet är hon oberörd, obekymrad och stillsamt fridfull. Innerst inne vet hon att allt är Ett, att allt annat än Jag är övergående tankefluktuationer.  

Den som slutat drömma sig själv bort från här och nu, som inte gräver ner sig i saker som hänt eller projicerar in i en framtid är den sant lyckosamma. Hennes rikedomar är mer värda än världens alla samlade rikedomar tillsammans.      De som enbart är rika i det yttre ... om deras rikedomar försvinner så äger det inget, och de är heller inget eftersom deras egenvärde ligger i vad de äger. Det är i alla fall vad de tror. Medan hon som har rikedomarna i sitt inre aldrig behöver oroa sig över hur omständigheterna faller sig, att hennes yttre "ägodelar" ska försvinna. Om det sker är hon ändå tillfreds med livet. Det beror på att hennes livsglädje strömmar ur hennes fria hjärta och inte ur sakers förhållanden.      Även om hon är mer än full fylls hon ständigt tiden av det fria livets överflöd. Hon lever ett sant liv och har blivit ett föredöme för andra att inspireras av. Det världsliga livets rikedomar låter hon komma och sedan gå, efter...

Den vise är medveten om det oerhörda i att få delta i skapelsen. Hon lever det enda naturliga. Men ingen ser henne, eftersom alla lever det onaturliga.     Insikten om vad som är verkligt kontra overkligt går att erhålla i djup introspektion. Och den insikten avslöjar Tomheten som det enda existerande elementet inom allt som är ... eller rättare sagt: inom allt det som inte är (permanent) men som ”tycks” vara.  

Kunskap är ett bedrägligt ord. Eftersom det inte finns någon kunskap. Vad kunskap egentligen är, är lärande från andra människors påfund. Kunskaper är således enbart fantasier.      I den mån som kunskap är synonymt med inbillningskraft finns det i den fenomenologiska sinnevärlden ingen (absolut) kunskap överhuvudtaget eftersom den världen är i ständig förändring: alla händelser har eoner av händelser som underliggande orsak för sin tillkomst.      När ord genomskådas som just ord tynar de bort och skapar ett slags tomhet, en sorts tystnad i vårt inre. Och i detta tomrum som tidigare var fyllt av ord, koncept, men som tömts av insikten om ordens missvisande egenskaper kan vi istället loda verklighetens djup och betänka: Vad är det i oss som aldrig har förändrats?      Här anländer vi, och förblir, och vänder samtidigt ryggen åt tankarnas världar och upplever då någonting som är verkligare än sinnets fantasier, någo...

Livet fortsätter som vanligt för den som insett vem han verkligen är, med skillnaden att han inte längre spinner vidare på tankeverksamheten på samma sätt som tidigare. Förståelsen är: att händelser som sker sker genom ett otal händelser som tidevarven överlämnat oss, och han vet att det inte är möjligt att skära ut en orsak ur tidsskedet och säga: "Såhär är det!" Lika omöjligt är det för honom att klä objekten som ändras med tiden i namn. Manifestationens objekt och namn finns fortfarande efter insikten men deras verklighet är inte längre absolut, den är drömlik.      Den vises tankeverksamhet är stillad och han förblir enkel, sig själv, har inte längre behov att klä sig i olika roller, inga prestationskrav att leva upp till. Om världen tillkännages hans oerhörda upptäckt eller inte spelar ingen roll för honom; hans liv fortsätter som innan med skillnaden att friden är tillgänglig. Förvirringen att inte veta vad som är vad eller vem som är vem, är borta...

Vi förbiser oss själva som Det när vi fäster vår uppmärksamhet i de (förmodat beständiga) objekt hjärnan formar från informationen sinnena tar in. Attraktionen till objekt och händelser har tagit över vårt intresse och lullat in oss i en inbillad värld av individer och föremål. Den sortens värld är helt och hållet vår egen föreställningsvärld.      I realiteten är det så att Jag, som medvetande, figurerar som alla (fast egentligen en och samma då) individer och föremål eftersom Jag är allt som är, överallt. Då, nu och sen. Detta går att se om vi undanröjer namnen på objekten och ser dem, inte som absoluta, men obeständiga över tid.